Innebandylivet

Jag har varit aktiv med innebandyn i någon form i 24 år, då jag tog mina första steg i Lännboskolans gymnastiksal i innebandyskolan i Saltsjöbadens IF 1994. Det har blivit många säsonger i Saltsjöbadens IF blåa tröja, främst i den klassiska nummer 15. Under den perioden har jag tränat flera lag och varit styrelseledamot i två omgångar.

Trots att jag har fyllt 30 så är jag mer aktiv än någonsin. Idag spelar jag i 3 innebandylag samtidigt. Min förhoppning är att jag får njuta av innebandyn i aktiv form några år till. Men jag är sugen på att vara engagerad på andra sätt ifall rätt möjlighet dyker upp.

Spelare:
1994-2016 Saltsjöbadens IF
2016-aktiv Ängby IF

2013-2015 Forefront Floorrunners (SIL)
2015-aktiv Ulriksdal United (SIL)
2017-aktiv FC Minnesberg Krogh (Korpen)

Tränaruppdrag:
2005-2006 Enskedalens IBK F90
2006-2007 IK Frej F91
2009-2010 Saltsjöbadens IF P97
2010-2011 Saltsjöbadens IF P96

Andra innebandyuppdrag:
2009-2011 Styrelseledamot, Saltsjöbadens IF
2014-2016 Styrelseledamot och sportchef, Saltsjöbadens IF

Kul innebandykuriosa:
Har varit nere i Tjeckien och provspelat en match, i samma veva fördes diskussioner om att ta över ett av de mer satsande ungdomslagen i den föreningen. Tyvärr blev det inte så, men kul att vara i de banorna.

Sedan jag var 6 år gammal har jag varit verksam inom innebandy genom olika roller. 1994 tog jag mina första steg i Saltsjöbadens innebandyskola.

Skulle jag beskriva mig själv som spelare är det att jag oftast varit en defensiv back, som har gillat att ta ansvar för försvarsspelet. Jag vet om mina begränsningar som innebandyspelare, jag är ingen speltekniskt duktig spelare. Därför försöker jag att använda mina starka egenskaper som energi, engagemang, snabbhet och glädje på bästa sätt i träning och match.

Jag är också en spelare som har en förmåga att spela på gränsen och ibland över den. Något som jag genom de senaste 10 åren har blivit bättre på. Även om jag fortfarande har förmågan att reta gallfeber på både motståndare och motståndarpublik. 

Som sportchef för Saltsjöbaden innebandy under en period fick jag ta ansvar och vara med i utvecklingen av sektionen på flera olika sätt.

Här är 7 av mina bästa innebandyminnen:

1998: Målskytt i Storvreta
Sveriges största innebandycup. En härlig upplevelse när vi åkte iväg med P87-laget för att övernatta i ett klassrum med myror som sovkamrater. 

Det var också då jag gjorde mitt allra första innebandymål i tävlingsspel för första gången. Som en blyg och defensiv back så var det väldigt sällan jag fick möjligheten att komma till några större målchanser, med mitt skott (som var ännu sämre då) så var det en högoddsare att göra mål.

Men i motståndarnas anfallszon fick jag en passning som jag vispade till på bästa möjliga sätt, glädjen efteråt var det inget fel på.

På kvällen ringde jag hem till mina föräldrar och berättade om det här, så stolt var jag då och kommer aldrig glömma det målet.

2010:  Vann brons med P97-laget
I december 2009 satt jag i styrelsen för Saltsjöbaden innebandy för första gången. Då var det en lagpappa, som också satt i styrelsen, som efterlyste lite energi i form av en ny tränare till P97-laget, som hade haft det tufft under säsongen. Jag anmälde mig frivilligt. Jag ville bidra med en ny vinkel, men framförallt min energi och engagemang.

Laget hade förlorat alla matcher dittills. Även efter mitt inträde fortsatte laget att förlora sina matcher, men vi upplevde också att laget blev spelmässigt bättre. Till slut var det dags för den sista matchen för säsongen, hemma mot en av de bästa lagen i serien. Det var en jämn och spännande match, där motståndarna ledde med 1-0 kvar med 1,5 minut kvar av matchklockan. Det var också då grabbarna stod för årets bragd, genom att vända från 0-1 till 2-1. Glädjen visste inga gränser från föräldrar, tränare och framförallt från spelare. 

Som avslutning på säsongen skulle vi spela i vår egen hemmaturnering Saltiscupen. Vi tråcklades oss igenom till slutspel, där vi förlorade i semifinalen och till slut blev det straffar i bronsmatchen. Jag var ensam tränare vid det tillfället och har sällan varit så nervös i hela mitt liv. Hela hallen var knäpptyst när vi skulle ta straffarna, som vi till slut vann. Vilken avslutning för grabbarna genom en magisk vändning i den sista seriematch och sedan vinna brons. Jag var en lycklig och stolt tränare när jag lämnade Fisksätra sporthall den kvällen.

2011: Uppflyttning till division 4
Säsongen 2010/2011 skulle bli en riktig fin säsong för oss i Saltis herrlag. Vi hade ett härligt gäng med olika spelartyper och härliga karaktärer. Det var mycket skratt och bra stämning säsongen igenom. Vi åkte även på kryssning och spelade paintboll under säsongen. Bra lagkänsla med andra ord.

Vi låg i topp under en stor del av säsongen, vi spelade med stort självförtroende i laget. Jag fick känna mig delaktig i och med att jag fick spela det spel som visade min bästa sida. Sedan inför sista matchen ledde vi serien, men vi lyckades förlora matchen med 8-7 i gamla Gubbängshallen och vann inte serien. Vi var redan uppflyttningsklara innan match, eftersom tvåan även skulle gå upp. Det var med en bitter eftersmak när vi satt där i omklädningsrummet.

Trots den sista matchen, så är jag glad och tacksam för att fått vara en del av den säsongen. Det var många roliga matcher och bra träningar, spelglädjen fick vara i centrum för min del och det var viktigt.

2011: Provspel i Tjeckien
Prag och Tjeckien har alltid legat oss varma om hjärtat. Vi har varit i Prag varje år sedan 2008. För vårens resa 2011, så hade vi större planer än bara att njuta av Prag på plats. Vi hade seriösa planer på att flytta till Prag. Vi tittade på lägenheter, pratade om möjliga jobb och jag själv hade tittat på olika innebandyföreningar i Prag.

Jag fick kontakt med en av de större innebandyklubbarna i Prag. Vi pratade om spel i ett av deras herrlag på lägre nivå samtidigt som det skulle finnas en öppning som tränare för ett av deras duktiga pojklag. 

Så under våren 2011 åkte vi ner dit för att bekanta oss lite mera med tanke på att pröva på en flytt dit. Jag skulle dessutom provspela med herrlaget under denna resa. Så jag åkte själv till utkanten i Prag för att spela en träningsmatch. Där satt jag alldeles ensam i ett omklädningsrum och väntade på tjeckiska innebandyspelare som jag aldrig träffat förut. 

I en XL-tröja fick jag göra min innebandydebut utomlands. Redan efter ett par minuter så sänkte jag en motståndare. Det var inte särskilt lätt att be om ursäkt på engelska för någon som knappt förstod engelska. Jag fick ropa innebandy-direktiv på engelska för första gången. Det var en helt klart godkänd match av mig. Jag fick ge ytterligare spelare en smällkaramell (De där tjeckerna måste undrat vad jag var för dåre egentligen) och jag blev också målskytt i matchen.

Senare under den här Prag-veckan träffade jag sportchefen för att prata om min roll inom föreningen, där vi pratade om det där duktiga pojklaget. Efter några veckors mailkontakt blev det till slut inget av flytt eller innebandyaktivitet i Prag. Det var olika saker det föll på, klubbdirektören hamnade i oegentligheter och sedan rann allt ut i sanden.

I en annan dimension undrar man hur en faktiskt flytt hade blivit, men samtidigt är jag glad för den här erfarenhet som jag fick.

2014: VM-målvakt i Saltis
Under perioden 2014-2016 satt jag som styrelseledamot i Saltsjöbaden Innebandy för andra gången, samtidigt var jag också sportchef.

Jag var sportsligt ansvarig för båda seniorlagen, länken till ledarna för ungdomslagen och ansvarig för innebandyskolan. Utöver detta jobbade jag hårt med matcharrangemanget kring herrlagets matcher. Matchprogram, intro, speaker, publikpriser, matchens lirare-priser och matchknattar. Jag fick även hjälp av mina säljegenskaper, när jag jobbade in sponsorer till sektionen.

Under en period hade jag jobbat för att Mårten Blixt skulle komma till Saltsjöbaden innebandy. Jag var väldigt insatt i innebandyvärlden när jag var yngre, Mårten Blixt var en av de större spelarna under den perioden. Han hade flera SM-guld, VM-guld och hade blivit utnämnd till världens bästa innebandymålvakt. Redan när jag var kort verksam inom Djurgården Innebandy 2007 hade jag försökt värva han. Efter några månader att kontakt med Mårten blev det klart att han skulle representera Saltsjöbaden Innebandy under 1 match.

Lyckan var stor när han var med på en träning innan matchen, där jag fick träna med en av mina stora idoler från förr. 

Jag hade promotat hans match rätt hårt mot innebandyföräldrar. Så en sen december kväll, så var det knökfullt i Fisksätra sporthall. Det var en otroligt spännande match som slutade 3-3. Efteråt klev föräldrar ner med sina barn, barnen tog selfies med Mårten, slog straffar på honom och han skrev autografer. 

Den största värvningen någonsin i Saltsjöbaden innebandy och kanske den häftigaste matchen som varit i Fisksätra sporthall.

2016-2017: Tre raka uppflyttningar i SIL

Jag spelar idag (2018) innebandy i tre olika former. Jag spelar vanlig innebandy,i korpen och i SIL. SIL, för den som inte vet, är 3-mot-3 med målvakter på en liten plan med stora regellättnader. Det går snabbt och är rätt så fartfyllt. Delvis kan man säga att det passar min spelstil.

2014 fick jag chansen genom ett bekant, att spela med deras företagslag i SIL. Det var en kul form av innebandy. 

2015 var jag med och startade Ulriksdals United tillsammans med några arbetskollegor, där skolan stod för anmälningsavgiften. Vi hade det tufft de 2 första säsongerna, där vi inte hade det starkaste laget och dessutom hade svårt att hitta ett eget spel. Efter det gick det spikrakt uppåt, vi gick upp 3 raka säsonger från division 6 till division 3. Under den här perioden vann vi även SIL-slutspelet efter en otroligt jämn och spännande final. 

Under hösten 2017 så var vi länge med om platserna för uppflyttning till division 2, men tappade det mot slutet. Vi kommer självklart göra ett nytt försök under kommande vår att spela för uppflyttning.

SIL lockar fram det bästa och sämsta i mig som innebandyspelare. När jag skriver bästa, menar jag att jag får använda min fart och uthållighet, jag kommer också till många målchanser. Mycket mer än vad det är i vanlig innebandy.

Det sämsta, är att jag hamnar i många trånga närkamper med motståndare. Ibland är det jag som går segrande ur den och ibland inte. Man kan säga att jag skapar känslor många gånger om i SIL minst sagt.

2017: Första målet i Ängby
I mars 2016 spelade jag min sista match med Saltis herrlag. Laget skulle läggas ner efter säsongen, då många hade flyttat för långt bort för att kunna pendla till matcher och träningar. En match där vi fick storstryk, men samtidigt fick jag vara lagkapten och jag blev även målskytt i det som fortfarande är den sista matchen för ett herrlag inom Saltis innebandy. Då trodde jag att jag - 28 år gammal - hade gjort min sista match inom den vanliga innebandyn.

Våren 2017 skulle jag flytta ut till västerort, då kikade jag på lag som spelade på låg nivå som låg åt det hållet. Till slut hittade jag ett i Ängby IF. Jag provspelade och blev jag kvar i laget. 10 månader efter min sista match i Saltis, så gjorde jag min första match för Ängby. Lite ringrostig var jag trots allt, men jag spelade ren glädje och kämpavilja som jag hade saknat. Efter 22 år i Saltis i olika roller hade jag till slut blivit klar för en annan innebandyförening.

Istället för att vara lagledare, styrelseledamot och sportchef i Saltsjöbaden innebandy, så var jag bara spelare i Ängby. Jag slapp ta ansvar för allt utanför planen, vilket gjorde att jag bara kunde fokusera på att spela innebandy och det trivdes jag med.

I oktober 2017 skulle jag spela min andra match i min andra säsong med Ängby. Jag hade sprungit i Hässelbyloppet (10 km), så jag var lagom mör i benen och visste inte hur länge jag skulle orka i matchen. Det var inga problem, jag var fysiskt laddad och fick bland annat knocka samma motståndare (regelrätt) två gånger. 

Det var en jämn och tuff match som stod 0-0 länge innan jag fick ett läge att smygspringa längre upp från min backposition i ett anfall, där jag fick en pass från bakom mål och smackade upp den nästan i krysset. Det var idealiskt mål för mig som fick utnyttja min snabbhet i anfall på rätt sätt. 

Efter över 24 års innebandyengagemang så har jag haft mycket kul, trots mina begränsningar i innebandyspelet. Men det hindrar inte mig från att fortsätta kriga på, jag hoppas att jag får vara aktiv inom innebandyn på olika sätt i flera år framöver och skapa några fler trevliga minnen...